Hanna Garman
Det här handlar om Liv & Död
Hanna Garman
Det här handlar om Liv & Död
Hej, mitt namn är Hanna Garman, född år 1996 och är uppvuxen i Arboga. Jag har spelat i SSL, som är Sveriges högsta innebandyliga, i 4,5 säsong. Utöver det har jag tillhört u19-landslaget samt Guldsteget under två år. Samtidigt har jag under dessa år fightats och blivit utsatt av sexuella övergrepp. Detta har i sin tur resulterat till flera depressioner, mycket ångest och en ätstörning.
Jag kommer i följande text dela med mig av händelser i mitt liv som har formats till något som jag idag kan kalla min historia. Jag har aldrig varit så personlig som jag kommer vara i denna text. Jag hoppas innerligt att ingen blir triggad av texten, utan i stället kan lyssna och förhoppningsvis lära. Syftet med att dela med mig av detta är för att jag vet att så många där ute mått/mår psykiskt dåligt, kämpar i detta nu eller kommer att göra. Jag hoppas att denna läsning, främst för de som känner igen sig, gör att människor känner sig mindre ensamma och vågar ta hjälp. Dessutom vill jag tillägga att om du tror att någon i din närhet inte mår bra, agera! Detta handlar om liv och död.
Högstadiet
Vem var jag på högstadiet? Jag har alltid varit en tjej som var bra på sport, varit väldigt snabb och haft bra bollkontroll. Jag var en av de bästa i varje sport. I friidrott var jag bland de tre snabbaste i min ålder och gjorde mycket mål i fotboll då jag sprang ifrån alla. När jag började årskurs 6 så bytte jag till en större skola. Den skolan var för elever i årskurs 6–9. Jag såg upp till flera snygga tjejer och killar. Det var vid denna tidsperiod både jag och mina vänner började bry oss om utseendet.
Jag var alltid den lilla tjejen i klassen. Innan jag började årskurs 6 hade jag inte reflekterat så mycket över mitt utseende. Men när jag började sexan så var det mycket fokus kring bröst & rumpa. Tjejerna började få mens och hångla med killar. Eftersom jag var den lilla smala tjejen så hade jag inga bröst, vilket var väldigt jobbigt för mig. Jag la i grejer i bh:n för att killarna skulle tro att jag också hade bröst. Jag har tappat räkningen för hur många gånger jag gråtit över detta.
Jag minns att det var otroligt viktigt att killarna tyckte att jag var snygg. Det var jag inte ensam om bland tjejerna heller. Samtidigt som jag mådde dåligt över mina små bröst så fick jag finnar. Detta är någonting som jag än idag har komplex över, min hy i ansiktet. Utöver det fick jag inte min mens heller. Alla mina kompisar hade fått sin mens men inte jag. Jag kände mig utanför. Mensen var ett väldigt omtalat ämne på högstadiet både bland tjejerna och killarna. Detta gjorde att jag, vid diskussioner, låtsades som att jag också hade fått mensen. Jag mådde alltid dåligt och fick ångest för att jag inte fått min mens. En natt när jag gick på toaletten, då hade mensen äntligen kommit! Jag sprang in till mamma med lyckotårar och berättade att den kommit. Jag kommer aldrig glömma det, jag var överlycklig. Nu var jag precis som alla andra tjejer.
Som tidigare nämnt så var jag väldigt duktig i friidrott, och då framförallt i 60m. Jag var väldigt kort och smal, vilket gjorde att jag hade svårare att hoppa långt i längd och i höjd. Men snabb det var jag, och jag kom nästan alltid först. Jag har över 100 medaljer hemma på vinden från den här tiden. Efter ett tag (årskurs 5–6) så började tjejerna komma ifatt mig på 60m, jag var inte lika överlägsen längre. Detta gjorde att när jag vid ett tillfälle hade 3e snabbaste tid och skulle springa final så vägrade jag springa. Mamma och pappa fanns alltid där för mig när jag tävlade och peppade mig ständigt, men ingenting som de sa gjorde att jag ville springa finalen, jag avstod. Efter detta slutade jag med friidrotten. I efterhand så kan jag förstå vad det var som hände inom mig den gången. Jag har alltid varit en målinriktad och tävlingsinriktad tjej som velat vara bäst oavsett vad det har handlat om. Nu i efterhand tror jag att det var första gången som min prestationsånges
Gymnasiet 2012-2015
"Detta gjorde att jag började måla upp bilder av att han skulle försöka slita loss mina kläder och våldta mig."
Jag sökte in till naturvetenskapliga programmet på Arbogas enda gymnasium och kom in. Jag minns att jag kände mig väldigt nöjd med att jag kom in på en av de svåraste linjerna. Jag skulle inte klassa mig som ett A-barn, men jag skulle ranka mig som medel. Nu när jag bytte skola till gymnasiet så var jag förstaårselev och hade återigen äldre snygga killar och tjejer att kolla på i skolan. Det var vid denna tidsperiod som jag började få mer muskler eftersom jag tränade väldigt mycket. Dessutom jag kom in i puberteten, dock lite senare än de flesta, precis som med min mens. Jag började av någon anledning tycka att jag hade stora lår och eftersom jag var ganska smal och ”rak” i kroppen tyckte jag inte att jag hade någon midja. Detta gjorde att jag på kvällarna precis innan jag skulle sova började linda mina lår och midja med bandage. Jag gick och sov i hopp om att låren skulle dra ihop sig under natten och att jag skulle få en mer definierad midja. Jag vaknade dock alltid upp mitt i natten för att jag hade blodstopp i mina ben och hade svårt att andas på grund av bandaget. Detta gjorde att jag alltid fick lov att ta bort dom, vilket jag blev ledsen över, jag kände att jag hade misslyckats.
När jag gick på gymnasiet så blev det en grej i Arboga att man skulle träna och äta massa nyttigt. De som gick på gymnasiet i Arboga med mig vet säkert vilken tid jag menar. Mina kompisar började räkna kalorier och äta sallad. Alla började prata om detta och de som åt nyttigast och tränade mest, var de som fick mest uppmärksamhet. Jag tyckte detta var töntigt och jag gjorde inte alls detta. Jag var den i min kompiskrets som satt och åt en pizza samtidigt som mina kompisar åt sallad. Samtidigt som detta var en ”grej” i Arboga så hände en annan ”grej” i mitt liv.
I ett av ämnena i skolan var jag inte helt nöjd med mitt betyg som jag skulle få och ville plugga upp det. Läraren jag hade i ämnet var en man. Vi kom överens om att jag skulle plugga och sedan göra ett till test för att visa att jag var värd ett bättre betyg. Någonting som jag tänkte på, efter att jag varit inne på hans kontor vid ett flertal tillfällen, var att han var väldigt närgången. Vi träffades kanske två gånger i veckan för att prata om hur jag skulle höja mitt betyg. Varje gång höll han mig på låren då vi satt knappt en halvmeter ifrån varandra. Efter ett tag började han försöka pussa mig på munnen och höll fast mig i midjan. Han var en väldigt kramgo lärare annars och ville alltid krama om alla på skolavslutningar eller inför lov. Så jag tänkte inte så mycket på det. Jag försökte alltid att vända bort mitt ansikte när han försöka pussa mig och inte göra en ”scen” av det.
Detta gjorde att jag började måla upp bilder av att han skulle försöka slita loss mina kläder och våldta mig. Jag såg dessa bilder framför mig och visualiserade hur jag skulle sparka, skrika eller slå honom. Jag tänkte att jag kanske får ha en kompis precis utanför så att de hör mig när jag skriker så att de kan komma in och rädda mig. Tillslut började tankarna eskalera och det började kännas väldigt konstigt, det blev liksom obehagligt. Jag ville inte möta läraren i korridoren eller se honom på lunchen. Innan jag hann berätta för mina kompisar så haffade han tag i mig i korridoren och frågade om vi kunde prata på hans kontor direkt. Jag vågade såklart inte säga ifrån. Läraren berättade att han köpt en tårta, present och blombukett när jag fyllde år och hade tänkt ge mig detta innan jag gick på sportlov. Han berättade även att han blivit arg för att jag glömt att komma in till hans kontor innan jag gick hem tidigare i veckan. Jag hade helt enkelt glömt bort det. Detta resulterade i att han talade om att han hade slängt ut tårtan, presenten och blombuketten längs motorvägen när han åkte hem. Efter detta så behövde jag berätta vad läraren hade gjort för en av mina bästa kompisar i klassen. Hennes reaktion var inte riktigt den jag förväntade mig.
Mina tankar hade tidigare varit;
”Det är bara så här han är, han är ju en kramgo person.”
”Det är säkert jag som överreagerar och misstolkar allting.”
”Om jag säger någonting så kan det bli fel och jag vill inte förstöra någonting för honom, han är en av skolans bästa lärare.”
När jag berättade för min kompis så var det första gången jag började förstå allvaret. Min kompis blev väldigt upprörd och kunde inte tro sina öron. Jag grät och grät. Min kompis tog mig till en annan lärare på skolan där vi tillsammans berättade vad som hänt. Jag grät hela tiden och tänkte på att jag inte ville förstöra för honom. Där och då fanns det inte en sekund som jag tänkte på mig själv eller vad som var rätt att göra. Allt jag berättade var det som hade hänt, jag hittade inte på någonting. Däremot reagerade de andra som fick höra detta väldigt starkt. Vilket resulterade i att jag sakta men säkert börja förstå att de säkerligen reagerade på rätt saker och att detta var allvarligt.
Det slutade med att vi gick till rektorn som fick höra allting. På grund av omständigheterna fick jag gå hem från skolan, jag klarade inte av att vara kvar där. Samma kväll gick jag in till mamma & pappa innan de somnade och brast ut i gråt. Jag berättade allt som hänt och de började också gråta. Samtidigt som mamma och pappa blev ledsna blev de även förbannade. Diskussionen ledde till att en polisanmälan blev aktuell. Även i denna situation gick jag i lärarens försvar och förklarade att han kanske är så här som person jag kanske har tolkat fel. Jag ville inte förstöra för honom. Dagen efter pratade rektorn med läraren, och han nekade allt. Rektorn bad honom att inte ta kontakt med mig på skolan och som tur var så hade jag redan fåt mitt betyg, så jag behövde inte ha något mer med honom att göra. Läraren fick en varning men blev inte avstängd. Vi polisanmälde aldrig det som hänt. Vi hade tyvärr inga bevis, det var hans ord mot mitt. Jag började ta omvägar i skolan för att inte gå förbi hans kontor som låg precis i korridoren. Jag ville inte se honom, jag skämdes.
Två månader efter detta så tänkte jag inte så mycket mer på det som hade hänt. Jag trodde jag mådde bra och att jag inte hade blivit så påverkad av det. Vid denna tidpunkt hade jag SM att sikta in mig på. Jag kom med i Västmanlands länslag i innebandy och blev utsedd till kapten. Jag var väldigt nöjd med detta. Vi slutade på en andra plats i SM och jag blev uttagen till ”all star team”. Jag spelade back och gjorde knappt poäng, vilket brukar betyda att man nästan aldrig ”syns”. Så detta var någonting som jag tänkte inte kunde hända mig.
Efter detta siktade jag mot att ta mig in i U19-landslagstruppen. För att jag skulle kunna göra detta så fick jag lov att byta lag då mitt dåvarande lag åkte ur serien. Jag fick kontakt med KAIS Mora. Tack vare pappas stöttning och peppning bestämde jag mig för att flytta dit för att utvecklas inom innebandyn. I efterhand har jag förstått att en del människor har trott att pappa pressade mig och min lillebror till att flytta för sporten. Så har det aldrig varit. Det var mitt beslut att flytta och det var mitt beslut att ta nästa steg i karriären. Med hjälp av all stöttning blev detta möjligt. Jag är evigt tacksam för detta.
Mora har ett innebandylag i SSL (högsta ligan) med flera stora stjärnor som jag såg upp till. Jag fick börja träna med det laget direkt men spelade med laget i divisionen under. Jag var ändå relativt ung för att spela i högsta ligan. Det gick bra för mig och efter nyår så bestämde tränarna för att flytta upp mig till högsta ligan vilket jag var otroligt stolt över. Jag fick spela litegrann men jag nöjde mig bara med att få vara med i laget. När jag flyttade till Mora så hade jag en pojkvän i Örebro, vilket innebär att det var 5h ifrån varandra. Detta var väldigt jobbigt i perioder. Under hösten var det väldigt tufft och det var då som min ätstörning visade sig för första gången. Under någon vecka så började jag äta mindre och mindre. En gång när vi hade bortamatch i Karlstad och kom fram klockan 17 bröt jag ihop framför en lagkamrat. Jag berättade att jag bara ätit en Risifrutti under hela dagen. Nu i efterhand så tror jag att det var vid detta tillfälle som mitt kontrollbehov visade sig för första gången. Jag var livrädd för att bli lämnad, vilket egentligen inte var någonting som jag kunde ha kontrollen över, så jag började kontrollera matintaget i stället. Detta gick över efter ungefär två veckor och jag tänkte inte mer på det. Det gick bra för KAIS Mora i slutspelet och det gjorde att vi gick till final. Jag spelade SM-final i globen och vi lyckades till och med att vinna! Den helgen är fortfarande bland de bästa i hela mitt liv, vilken upplevelse! Jag kom även med i U19-landslaget, vilket jag var nöjd och stolt över. Jag var väldigt nervös innan jag fick reda på att jag kommit med. Efter denna underbara innebandysäsong så slutade min Mora-vistelse med att jag tog studenten.
Köping 2015-2016
Efter studenten flyttade jag till Köping och bodde där med min pojkvän. Jag ville inte vara utan honom längre. För mig har det nog alltid funnits en liten del i mig som värderat kärleken före allt annat.
Eftersom jag flyttade till en annan stad fick jag spela i en lägre division och spelade i stället i allsvenskan. Där spelade jag i ett år och bestämde mig senare under våren att jag skulle flytta med min kille till Linköping. Jag tänkte satsa på att ta plats i deras SSL-lag. Det laget hade en träningsdagbok på internet där man la in sina träningspass och sedan rankades man. De som gjort flest träningar hamnade i toppen och de som inte tränat så mycket hamnade i botten. Jag, tävlingsmänniska som jag är, ville jag såklart hamna högst upp. Eftersom jag jobbade 8–16 samtidigt som jag tränade så hade jag egentligen bara kvällen på mig att göra ett pass. Några andra i mitt lag pluggade på högskolan eller gick på gymnasiet, vilket gjorde att de kunde träna när jag var på jobbet. Detta i sin tur gjorde att jag hamnade efter i rankingen. Det slutade med att jag började gå upp halv fem på morgonen för att hinna träna ett pass innan jag började jobba.
I samband med detta så började jag mixtra med maten också eftersom jag ville uppnå snabba resultat. Jag började undvika att äta vissa grejer och åt i princip bara kyckling och ris utan sås vilket var skittråkigt. Detta gjorde att jag aldrig åt upp mina portioner, vilket gjorde att jag fick i mig ganska lite mat samtidigt som jag tränade två gånger per dag. Någonting som drev mig att göra detta var inte bara träningsdagboken utan också beep-testet som vi skulle göra i laget. Det innebär att man ska springa fram och tillbaka tills man stupar. Detta gav mig otrolig prestationsångest, vilket gjorde att jag bara sprang när jag tränade och körde aldrig någon styrketräning. Alla dessa faktorer gjorde att jag minskade några kilon i vikt även fast jag i princip inte hade så många kilon att tappa.
Jag åkte i väg på resa med två av mina kompisar den sommaren och fick mycket komplimanger om att jag var snygg och hade snygg kropp, vilket gjorde att jag blev ännu mer nöjd med den träning jag utfört. På den resan så var det något ytterligare som visade sig för första gången. Jag vet att väldigt många tjejer kan relatera till att man ofta blir tafsad på när man är och festar. På resan hände det ett flertal gånger att jag fick en klapp på rumpan eller liknande. Oj vilken ilska som kom upp inom mig. Jag var beredd att slå någon. Jag konfronterade de killar jag kunde med att gå emot dom och fråga om de var dumma i huvudet. Jag var på riktigt beredd att vara med i slagsmål för att detta rörde upp så mycket ilska inom mig. Jag har aldrig varit sådan person innan. När jag kom hem från denna resa så var det dags att flytta till Linköping.
Linköping 2016-2018
"Det var under den här tiden, när jag ser tillbaka som jag mådde absolut sämst. Jag tänkte mycket på döden"
Hela sommaren hade jag räknat ned inför beep-testet och snart var dagen kommen. Jag fick mer och mer ångest för varje dag som gick. När dagen var där och jag värmde upp innan testet så hade jag gråten i halsen hela tiden, jag kunde inte prata med mina kompisar för då skulle jag börja gråta. Jag har aldrig varit dålig på att springa utan jag har varit ganska bra på kondition, så jag förstod egentligen inte varför jag hade ångest då jag visste att jag inte skulle vara sämst. Beep-testet genomfördes och det gick okej, jag hade bestämt att jag skulle gå av efter en viss nivå och jag klarade det. Jag grät av glädje. Efter beep-testet var jag inte på gymmet på en månad och det var rent utsagt jävligt skönt. Jag hade ingen ångest över att jag tränade mindre och tröck i mig vilken mat som helst, för beep-testet var över! Efter ett tag så började jag misstänka att jag var allergisk mot något men jag visste inte vad. Jag mådde illa efter varje måltid. Efter ett tag så började jag fundera på om det kunde sitta i mitt huvud och att jag hade börjat utveckla en ätstörning. Jag ville inte riktigt tro det men jag var medveten om att det kunde vara fallet. Jag bokade in en tid på vårdcentralen för att testa mig om jag var allergisk mot något och jag hoppades så innerligt att jag var det. Att det bara var att utesluta det jag var allergisk mot i stället för att behöva möta ätstörningen. För jag visste att det var hundra gånger tuffare att möta en ätstörning än en allergi. En kväll så berättade jag för en kompis i mitt lag att jag tror att jag har problem med maten. Proverna visade nämligen ingenting. Hon bad mig prata med en annan tjej i laget som hade haft bulimi för några år sedan, vilket gjorde att hon kanske kunde förstå mig på ett annat sätt. När jag satt och pratade med den tjejen så blev jag väldigt ledsen, hon kände igen sig i allt jag sa. Då visste jag att det inte var bra och stod rätt till. Trots detta tränade jag på som vanligt och hade svårt att äta.
Min kompis bestämde sig för att ringa till bup-ätsötrningsmottagningen. Sedan fick jag ett samtal från dem där jag fick berätta hur jag mådde. Direkt när hon i telefonen frågade hur jag mådde så brast jag ut i tårar. Jag mådde skit. Jag kände mig inte fin, jag kände mig inte som en bra vän, flickvän, kollega, lagspelare eller någonting. Några dagar senare följde samma kompis med mig till bup där jag skulle ha ett första möte. När jag skulle öppna dörren till mottagningen så stod det ”ätstörningsmottagning”, vilket blev oerhört skrämmande och det kändes inte alls som att jag borde vara där. Jag började gråta direkt när jag gick innanför dörrarna. Min kompis satt där och kramade om mig i väntan på att jag skulle få tala med en psykolog. Jag grät hela mötet med psykologen. Det var upplagt så att jag fick gå på tre möten. Därefter hade mottagningen ett möte om min situation där de diskuterade hur de skulle gå vidare och om jag behövde behandling på något sätt. Under den tredje och sista gången jag var där så skulle jag svara på förutbestämda frågor, ja och nej frågor. Psykologen frågade bland annat om jag var rädd för att öka i vikt, om jag hade självmordstankar och om jag hade blivit sexuellt utnyttjad. När hon ställde sista frågan så slog det mig att det med läraren kanske var ett sexuellt utnyttjande, så mitt svar blev ja. Jag hade inte tänkt på vad som hände på flera år fram till att hon frågade mig den frågan.
Under denna period vägde jag mig minst tio gånger per dag. Jag jobbade 100% på en skola och det blev allt svårare att utföra ett bra jobb. Jag hade svårt att koncentrera mig och hålla mig vaken på lektionerna. Det var flera gånger som eleverna skrattade åt mig och sa att det såg ut som att jag höll på och somna, vilket stämde. Ni vet säkert vad jag menar när jag beskriver det som att jag ”nickade till”, sådant man brukar kunna göra när man sitter upp och försöker hålla sig vaken. Detta hände mig hela dagarna och eleverna såg det. Varje dag jag skulle till skolan så hade jag otroligt mycket ångest, det var skitjobbigt.
Det var under den här tiden, när jag ser tillbaka, som jag mådde absolut sämst. Jag tänkte mycket på döden. Jag har aldrig försökt ta mitt liv, men olika tankar om döden har varit väldigt många. Under denna tidsperiod började jag även fundera på om jag skulle börja dricka alkohol för att dämpa ångesten, eller om jag ska försöka få tag på droger. Skulle vara så skönt att komma bort en stund. Jag har, vid vissa tillfällen, använt mig av alkohol när jag mått dåligt. Men idag skulle jag inte säga att jag ramlade över kanten till att bli beroende. Jag har aldrig använt droger men förr kunde jag ibland önska att jag hade det i min hand.
Jag fick diagnosen atypisk anorexia, vilket innebär att jag var deprimerad och var på väg mot anorexi men inte riktigt uppfyllde alla kriterier för just anorexi. Jag sjukskrevs och fick träningsförbud, vilket skrämde mig då innebandyn var det jag levde för. Läkaren skrev även ut antidepressiva som jag började ta direkt. Jag fick även lov att flytta hem till mamma och pappa för att få i mig mat. Mamma la alltid fram min mat på tallriken och det kunde ta över en timme att få i sig en måltid. Tänkt dig tanken att ha ätit två pizzor, sådan känsla hade jag efter en tugga, då är det svårt att få i sig nå mer mat. Förstå vad patetisk man kände sig som 20åring och fick lov att flytta hem till mamma och pappa för att man inte kunde äta. Jag var sjukskriven hela december och januari. I slutet av januari flyttade jag hem till Linköping igen och började plugga till Sjuksköterska. Jag visste inte ens om jag skulle klara av att plugga, men det gjorde jag och det var väldigt kul. I samband med detta så började det gå bättre att få i sig maten. Det gjorde att jag började gå upp i vikt och jag fick börja träna lätt igen. Jag var så glad. Jag hann spela några matcher innan säsongen var slut.
När jag blev sjukskriven började jag gå till psykolog två gånger i veckan men efter ett tag började vi dra ner på det till en gång i veckan. Det kändes som att allt började ordna upp sig, jag mådde bättre, började tycka om att vara med mina kompisar igen och såg framemot saker.
Under sommaren hade bup stängt, vilket gjorde att jag inte pratade med någon professionell på hela sommaren. När augusti närmade sig började jag återigen må dåligt. Nu i efterhand vet jag att det var på grund av att jag inte, under hela sommaren, pratade om mitt mående med någon från bup. I augusti gjorde jag och min pojkvän slut och flyttade isär. Jag mådde ändå helt okej och under hela den kommande säsongen så gick innebandyn och skolan bra. Jag började gå KBT-terapi vilket innebär att man ska försöka ändra sitt beteende. Jag fick läxor varje vecka. En vecka kunde jag ha läxor som exempelvis att äta en chokladkaka, en drickyoghurt eller en banan. Detta var för att jag skulle övervinna mina rädslor och tankar som jag fortfarande hade. I samma veva åkte vi ur SSL med laget och detta innebar att jag fick lov att flytta igen. Jag hade nämligen precis blivit uttagen till Guldsteget. Det är tio spelare som blir uttagna som är potentiella landslagsspelare. Jag var otroligt nöjd. Jag bestämde mig för att flytta till Västerås. Jag hade nämligen spelat med några av spelarna i länslaget och kände mig ganska hemma i Västerås.
Under mitt första möte med tjejerna och tränarna på Guldsteget så hade vi föreläsningar. På en av dem kände jag att jag inte fick luft. Jag tänkte att en panikångestattack var på väg. Till slut ställde jag mig upp och sprang ut därifrån. Direkt utanför dörren brast jag ut i gråt och min kropp började domna bort. Några sekunder senare kom förbundskaptenen ut och frågade hur läget var. Där satt jag och skrek för att jag hade sådan ångest. Förbundskaptenen var väldigt förstående i stunden och lät mig sitta kvar där ute tills det hade gått över. Efter den händelsen så fightades jag med tankar om att jag inte skulle få chans i landslaget för att förbundskaptenen sett mig svag. Hon borde ju trott att jag var galen och inte klarade av pressen som finns när man spelar i landslaget. Dessa tankar gick jag med i flera månader och detta gav mig ännu mer ångest.
Västerås 2018-2020
När jag kom till Västerås så hade jag precis träffat min nuvarande pojkvän. Han spelar hockey och han bodde vid denna tidsperiod i Småland, vilket betydde att vi hade distansförhållande. Jag hade tidigare lovat mig själv att aldrig ha det igen. Men kärleken har inga gränser, allt går om man vill. Innebandyn började bra och jag fick mycket speltid. Jag var inskriven på ätstöringsenheten i Västerås och gick dit för att prata och väga mig varannan vecka. Jag gick dit i ett halvår innan de skrev ut mig för att vi inte kom någonstans. Jag fick en remiss till vuxenpsykiatrin i stället. Efter ett samtal diagnosticerade de mig med GAD. Det innebär att man generellt har mycket ångest och ofta får katastroftankar. Jag tänkte tankar som exempelvis att min katt skulle vara död när jag kom hem.
När det skrivits och diskuterats om kroppar samt psykisk ohälsa berör det verkligen botten av mitt hjärta. Det var en sak som hände under den hösten som faktiskt gjorde att jag gick berusad till träningen. Jag hade sådan ångest och satt och skrek på mitt golv hemma. Jag drog i mig några stora klunkar vin, för att sedan gå i väg på träningen. Jag var påverkad under träningen ja, men i den stunden så brydde jag mig inte. Dom starkaste känslorna som jag ville bort ifrån försvann.
Under säsongen jobbade jag 75% som personlig assistent, pluggade samtidigt 100% och hade träning 5ggr i veckan + match. Jag älskar att ha mycket att göra och jag känner mig väldigt duktig när folk frågar mig hur jag orkar med och hinner med allt. Säsongen slutade med att jag kom med i guldsteget en gång till och det var skönt. Förbundskaptenen tänkte alltså inte att jag var svag och dum i huvudet.
Maj 2019 kände jag att jag fick mer och mer ångest. Jag slutade med mina antidepressiva vid årsskiftet 2018/2019, av någon oförklarlig anledning. Jag trodde kanske att jag inte behövde dom för att må bra, men jag hade fel. När skolan slutade i slutet av maj så kraschade jag. Jag låg bara i min säng och orkade inte göra någonting. Jag orkade inte duscha, jag orkade inte ta hand om mina katter och jag orkade inte äta. Jag ville inte träffa människor, jag ville bara ligga i sängen. Eftersom jag mått dåligt en tid så visste jag vad jag behövde. Jag ringde vårdcentralen och fick komma redan samma dag. De sjukskrev mig och gav mig träningsförbud. Jag visste att det var det jag behövde, men jag ville inte ta det beslutet själv. För då kändes det som att jag gav upp, jag som karar allt. Det enda som jag visste hjälpte mig när jag mådde dåligt var att ta mina tabletter och prata med någon om mitt mående, vilket jag gjorde. Jag hade tänkt att jag skulle resa, ha kul med mina kompisar, äta glass, bada och grilla med familjen. Precis så som mina somrar brukar vara, men så blev det inte. Det enda jag ville var att vara hemma med mina katter, och det var jag. Jag tror inte jag åt någon glass, jag badade inte en enda gång och träffade inte mina kompisar på hela sommaren. Samtidigt som jag var hemma med mina katter så såg jag på sociala medier hur kul alla andra hade det. Alla var och solade eller badade, folk grillade och hade kul. Samtidigt satt jag hemma ensam med mina katter, det var det enda jag ville, men jag kände mig patetisk.
I augusti kände jag mig något bättre, detta tror jag var tack vare att läkemedlen började verka. Jag började träna två gånger i veckan för att succesivt öka för att undvika en chock för kroppen. Säsongen drog i gång och det gick väldigt bra. Jag fick bra med speltid och jag kände att jag verkligen hade självförtroende. Jag kände mig väldigt duktig. Sedan kom november och jag skulle gå på praktik i skolan. Detta innebar att jag skulle jobba 4ggr i veckan + träna 2ggr + match. Jag visste att detta skulle bli tufft då jag kände att min kropp och knopp inte riktigt skulle palla att ha så mycket på samma gång. När man lider av psykisk ohälsa så kan man bli väldigt känslig för stress, vilket gör att man inte tål att ha lika mycket i rullning samtidigt som man brukade. Precis som jag misstänkte så blev detta väldigt jobbigt för mig. När jul och nyår kom så var jag helt slutkörd. Ingenting var kul längre och innebandyn började gå skit. Oavsett hur jag har mått till vardags så har jag alltid känt mig bra och duktig när jag var på innebandyplanen. Men vid denna tidsperiod började det förändras och jag blev rädd och nervös när jag var på planen, jag ville absolut inte ha bollen. Precis innan jul så drabbades jag utav en panikångestattack, min största jag någonsin haft. Det var en väldigt jobbig träning och när det var en halvtimme kvar så kände jag att ångesten började komma ordentligt. Jag försökte andas och tänka på annat men jag kunde inte hejda det. Jag började gråta och la mig ner på golvet. Min tränare såg detta och försökte leda in mig i ett annat rum. Jag kunde knappt stå upp då mina ben bara vek sig. När jag får en panikångestattack så börjar gråta, hyperventilera och min kropp domnar bort. Precis detta hände. Efter en timme så orkade jag inte ligga ned och vänta på att domningen skulle gå över så en av mina kompisar hjälpte mig in i omklädningsrummet. Där kunde jag ta mina grejer och sen skjutsade hon hem mig. Jag var helt slut. Efter denna kväll så insåg jag att jag kanske mådde lite sämre än vad jag trott. Jag hade sett symtomen framför mig men det är ibland svårt att se samband när man är sjuk. Jag kunde sova 17h i streck och jag fick lov att pausa innebandyn för att klara av att gå klart praktiken. Jag träffade inga kompisar under hela januari och det enda jag gjorde var i princip att sova, äta och gå på praktik. Jag orkade ingenting annat. Under hela hösten hade jag kontakt med en livscoach som jag pratade med en gång i månaden. Jag grät alltid när jag var hos henne och pratade, men kände mig alltid mycket bättre när jag gick därifrån. Jag har fortfarande väldigt mycket ångest till vardags och jag har insett att det minskar när jag gråter. Jag måste gråta ibland för att släppa ut ångesten som jag känner.
När jag kom till denna punkt i livet avlutades min elitsatsning. I samband med detta blev jag kontaktad av vlt då de ville göra ett reportage om psykisk ohälsa relaterat till elitidrott. Jag tackade självklart ja till detta då detta stärker både mig som person samtidigt som jag kan hjälpa andra. Sista året hade jag tänkt mycket på om det verkligen var värt att spela över huvud taget. Trots att jag kämpade varje dag för att kunna spela på den nivån och samtidigt må bra, så fick jag inte ut 100% av mig själv. Det var därför jag bestämde mig för att sluta min elitsatsning. Jag bestämde mig för att om jag någon gång i framtiden skulle spela innebandy senare så skulle det inte vara på samma nivå. Det skulle vara en hobby för mig och inte min identitet och mitt liv. Till hösten så beslutade jag mig ändå för att spela i allsvenskan med Västra Mälardalen. Vi hann med några matcher innan corona satte stopp.
Januari 2021, då var det äntligen dags för mig att ta examen och börja jobba som sjuksköterska, något jag sett framemot hela mitt liv. Jag lever för att hjälpa andra, prata om känslor och om vad meningen med livet egentligen är. Varje gång jag träffar mina kompisar, min familj eller vilka som helst, så är jag fokuserad på att se små tecken på att människor som kanske behöver min hjälp. På samma sätt som min kompis hjälpte mig att få kontakt med bup så vill jag vara den för alla i mitt liv. Det första steget att ta hjälp är nästan alltid det svåraste och då behöver man hjälp, på samma sätt som jag fick. Jag och mina kompisar brukar gråta när vi ses bara för att jag ofta får dem att känna efter och visa deras känslor. De brukar säga: ”Hanna ikväll ska vi ha trevligt vi behöver inte gråta varje gång vi ses” och sen skrattar vi lite. När jag tänker efter så är detta en väldigt stor del av mig som gör att jag känner mig betydelsefull. Jag vet hur viktigt det är att se någon i ögonen och på riktigt mena när man frågar hur den mår. Jag har fortfarande en väldigt dålig självkänsla men att finnas där för andra och ta hand om andra stärker synen jag har på mig själv. Samtidigt i allt det här så försöker jag påminna mig själv om att den absolut viktigaste i mitt liv är jag själv, och därför är mitt behov och min vilja det absolut viktigaste att lyssna på.
Idag den 3e maj 2021 så äter jag fortfarande antidepressiva och jag kan inte vara utan. Jag har även bestämt mig för att lägga mitt friskvårdsbidrag på samtalsstöd för att förebygga att jag mår sämre, så detta ska jag ta tag i den här veckan. Snälla var inte rädda för antidepressiva/andra läkemedel eller att prata med någon om hur ni mår för det kanske kan hjälpa dig att må bättre också. När jag kravlat och kämpat mig kvar vid vattenytan när kroppens känts tung som bly, så är det främst de två sakerna som räddat mitt liv.
// Hanna 20210503
(För den som vi vill stötta UTAMI:s arbete kan man antingen swisha ett bidrag till 123-622 26 81 eller köpa en UTAMI Hoddie. Alla pengar går oavkortat till att belysa samt prata om psykisk ohälsa kopplat till idrott. Om man vill komma i kontakt med Hanna direkt, mejla info@utami.se)