MIN HISTORIA

Mitt namn är Anton Olsson och jag är grundaren av Utami. Här kan du läsa om min historia. Den innehåller några nedslag genom åren, varför jag tog hjälp och varför jag inte hade levt idag om jag inte börjat prata om mina problem. För år 2017 tog det stopp för mig. Jag var 25 år, ny examinerad från Örebro Universitet med ett nytt jobb, Lägg även till att jag var lagkapten i Karlslunds IF FK som precis hade kvalat sig upp till landets tredje högsta serie, division 1 Norra. Jag hade vad man kan kalla för ”allt”, men såg ingen mening med att leva. Jag var klar och hade jag planerat min väg bort från livet. Det vara bara en sak som höll mig kvar: min familj. Min mamma, pappa och storebror. För dem är jag evigt tacksam. Jag tror inte min historia är så speciellt unik, men det är få som har berättat sina historier, speciellt inom idrottens alla linjer. Det här är mitt bidrag. Här kommer jag försöka beskriva min historia, från barnsben till nutid. Håll till godo. 

1998, sex år gammal
”Oj de skrattar för att jag är tjock”

Jag är uppväxt några mil utanför Örebro med min mamma, pappa och storebror. Jag har enda sedan födseln i juni 1992 varit aktiv och idrottsintresserad, främst inom fotboll. När jag var fyra så var det bollkul som var roligt, när jag var sex så hängde jag med på storebror Dennis fotbollsträningar. Jag älskade idrotten i skolan och kunde inte sitta still i klassrummet. Ett aktivt barn som hade två närvarande föräldrar, en underbar storebror, vänner och stor släkt. Men det är även här som jag har förstått i efterhand att jag utvecklade ett kroppskomplex som skulle bidra till en ätstörning och därefter depression och självmordstankar.

Jag vill dela med mig av mitt först minne av att ha en olustkänsla av hur jag såg ut.  Vi har precis haft idrott i skolan. Det knackar på dörren till omklädningsrummet och jag öppnar i bar överkropp. Där står två tjejer, tillika klasskompisar, som reagerar som man gör när man precis har knackat på hos killarnas omklädningsrum. De skrattade. Men även om det var oskyldigt menat så jag minns hur jag tänkte: ”Oj, dom skrattade för att jag är tjock.”

Det är mitt första minne. Jag var 6 år gammal.

Jag sex år gammal.
2002
”En i gänget men med en skam i kroppen”

Jag är nu 10-11 år och spelar i ett av Sveriges bästa P92 lag. Vi, Rynninge IK, åker runt och vinner cuper mest hela tiden och jag är alltid sist ut ur omklädningsrummet. Min pappa, som var tränare för mina lag under alla ungdomsåren och en bit upp som seniorspelare, var alltid lika förundrad över att jag kom sist ut från omklädningsrummet. Han blev alltid tvungen att vänta eftersom vi bodde en bit utanför stan och jag behövde få skjuts hem. Oförskämt av mig tycker jag både då och nu, men jag kunde inte hjälpa det. Jag var inte alltid sist kvar för att jag duschade och hängde med kompisar efter träningen. Jag var sist kvar för att jag skämdes för mycket för att visa upp mig och min kropp, även fast det var både mina närmsta och bästa vänner som var i samma omklädningsrum. Jag såg alltid till att alla andra hade duschat och var klara innan jag vågade mig in i duschen. Skammen över min kropp begränsande mig som individ och gjorde mig osäker. Ett självförakt och ständigt tvivel gjorde sig påmind allt för ofta.  När det gällde att debattera varför mitt Manchester United var bättre än storebrors Liverpool var inte skammen där, för det kunde jag utan och innan, men så fort det handlade om storleken på min kropp var den där. Då var det reptilhjärnan som tog över. Slåss eller fly och allt som oftast flydde jag och gömde mig. Jag vill vara noga med att jag väldigt sällan under de här åren kunde anses vara mobbad. Jag var en i gänget och duktig på fotboll, det räckte långt. Det handlade mer om mina egna tankar som jag konstant slogs mot. Det kunde vara tankar som att: ”Du måste träna hårdare och oftare men samtidigt äta mindre och nyttigare”. ”Du måste köra styrketräning även fast du tränat tre gånger idag”.  För så såg vissa dagar ut: träning på morgonen, idrott i skolan, träning på kvällen med laget, styrketräning i källaren på kvällen innan läggdags. Allt för att kompensera vad jag hade ätit och för att skammen hur jag såg ut var för stor. Jag hade inget annat sätt att hantera mina känslor och tankar och därmed inte några gränser. De gränserna blev inte tydliga för mig förens jag tog professionell hjälp 15 år senare.

2009
Invägning med A-laget

Jag är 16-17 år och det är invägning med A-laget i Karlslunds IF HFK. Jag har alltid avskytt är när det är dags för invägning. Fram med vågen, upp på den och skriv ner resultatet. Allt är över på trettio sekunder men för mig tog det upp all min vakna tid både innan och efter dessa få sekunder. Jag kom på den ena raffinerade ursäkten efter den andra för att slippa väga in mig, men när jag inte kunde undgå så fanns det just där och då bara en sak kvar att göra. Gå in på toaletten och stoppa fingrarna i halsen för att spy för att försöka bli av med några gram extra. För att skammen och ångesten skulle kännas lite mindre. Det fungerade självklart inte. Så nästa gång, sex månader senare när vågen skulle fram och vi skulle väga in oss och samtidigt jämföra oss med resultaten halvåret innan, så valde jag att ha sönder vågen. Jag bröt sönder en del av vågen så att det inte skulle spela någon roll hur många batterier man provade med. Den var trasig och mitt mål var uppnått. Lättad var jag tills jag kom träningen dagen efter och såg att där stod det en ny våg. Samvetet var inte på topp när jag även valde att ha sönder även denna våg, men så fick det bli. Jag klarade inte av ångesten och skammen att behöva ställa mig där igen, men jag kunde ändå inte prata med någon.

Hösten 2017
Början på starten till slutet

Några månader in på år 2017 hade jag fyllt 25 år och haft en stor fest. Jag hade tagit examen efter tre år kämpande på Örebro Universitet och varit i lagkapten i laget som tog näst flest poäng av alla 64 lag i division 2 i Sverige. Jag hade varit en tredjedel i den backlinje som släppte in 15 mål 28 matcher, minst i hela Sverige, och även avancerat till division 1. Jag drev mitt egna företag samtidigt som jag hade fått ett nytt arbete som jag gillade. Jag hade allt jag kunde begära, plus lite till. Det jag inte visste just då var att jag några månader senare skulle sitta instängd gråtandes i min lägenhet och fundera över hur jag skulle ta mitt liv. Det var nämligen efter perioden av vinster, fester och lycka som mina onda tankar tog över på riktigt. Jag började isolera mig mera, slutade umgås med vänner och familj och slutade träna på grund av vinteruppehållet under december. När jag isolerade mig så tog mina onda tankar ta över. Även fast de inte vara sanna i praktiken så blev de till en sanning i mitt huvud. ”Du har misslyckats med din fotboll”, ”din arbetssituation är värdelös”, ”du har inga vänner”, ”din utbildning är inte tillräckligt bra”, ”du har inte tillräckligt med pengar på banken”, ”din kropp är vidrig”. Sådana tankar har alltid funnits med mig men jag har under lång tid klarat att slå bort dem och insett att de inte är sanna. Nu kunde jag inte längre det. Jag föll bara längre och längre ner och såg faktiskt inte någon botten.

Jag slutade bry mig om min älskade hund Ralph min hygien och min ekonomi. Ingenting var viktigt längre, allt var bara extremt meningslöst. Varför skulle jag bry mig om jag hade rena kläder eller hur min hund mådde? Jag var ändå klar med det här. Det var skrämmande. För att även om jag genom åren har mått dåligt, mycket kopplat till min kropp, så kunde jag alltid se en botten och ett ”hit men inte längre”. Den botten var då döden. Jag har alltid varit livrädd för döden, den skrämde mig mer än allt och har gjort så sedan barnsben. Otaliga nätter under åren som barn har jag väckt mamma för att få en tröstande kram och en förklaring att döden är långt bort. Så jag hade aldrig ens tänkt tanken att ta mitt egna liv, förens nu.

Jag minns det så väl. Jag är ute på en promenad utan mål eller någon direkt mening mer än att komma ut från lägenheten. Jag går längst Svartån i Örebro, ser ingen mening med att leva och tänker att det kanske skulle vara skönast och enklast om jag försvann. Första gången tanken kom så slog jag bort den snabbt, andra gången lika så. Tredje och fjärde gången inte lika snabbt. Femte gången inte alls. Jag var så långt ner i min depression att jag kände att det vore skönare för både mig och folk i min närhet om jag inte levde mer. Tanken som hade skrämt mig hela mitt liv, att dö, var inte skrämmande längre. Den var istället lockande. Jag hade bestämt mig hur jag skulle gå tillväga, enda kravet jag hade  var att mamma och pappa kunde ha en öppen kista om de så önskade på min begravning. Resten kvittade. Men det var också det sista som höll mig kvar och stoppade mig. Jag kunde inte göra det mot  min mamma, min pappa och min storebror. Jag kunde inte göra det mot dem. De var den enda anledningen till att jag inte gick från ord till handling. De blev min räddning utan att veta om det, de är jag säker på än idag. Nedan följer två texter som jag skrev någon gång under de nätter jag inte kunde sova. Sittandes ensam på mitt köksgolv tillsammans med min hund Ralph.

”Jag har ofta tänkt på min begravning, hur den ser ut, vilka låtar som skulle spelas, vilka skulle vara där, vilka skulle gå med varandra, vilka som skulle vara där för min skull och sörja. Jag får en känsla av att dem som skulle vara genuint ledsna och inte gå vidare direkt med sina liv igen är min familj, mor och far föräldrar, mamma, pappa och min kära storebror skulle inte klara det. Dem skulle sakna mig, sörja och grubbla. Vissa delar av deras egna liv skulle troligtvis också vara över. Därför har jag inte gått längre än att tänka på att avsluta det här. Gå vidare utan att behöva känna mig ledsen, misslyckas och bedrövad. Jag har tänkt tanken på hur jag skulle göra det. Vilka sätt jag är för feg för att göra, vilka sätt jag inte skulle vilja göra det på för att mamma och pappa inte skulle kunna se mig en sista gång eller inte ge dem möjligheten att ha en öppen kista på begravningen. Jag klarar inte av att tänka tanken på min familj ledsna för att jag inte finns längre, men samtidigt så pallar jag fan inte det här. Det är inte så här livet ska vara. Jag orkar inte vakna varje dag och känna mig misslyckad. Att från måndag till söndag vara besviken på hur livet är och blev. Att under alla vakna timmar känns sig som världens värsta och sämsta människa. Fan jag vet inte vad jag ska göra.” PS Lasse Berghagens låt Teddybjörnen Fredriksson vill jag spelas på högsta volym. 

”Tacksamheten som jag känner till mina föräldrar har alltid varit stor. Dom har gett mig dom bästa förutsättningarna jag någonsin kunnat få. Det kan låta som en klyscha, något man säger utan riktig innebörd. Men jag tror och har alltid känt att dom har kunnat göra allt för mig. Om det så är att hämta mig ur ett läskigt thailändskt fängelse eller ta en kula för mig. På grund av dessa känslor så kommer jag alltid skämmas över att jag inte kan och inte kunnat ta in deras problem. Jag hör dom, reflekterar över dom och skiter samtidigt fullständigt i dem samma. Det gör inte ont i mig, det varken svider eller värker, men det kanske så det är, så människans kropp är skapad. Är man nedbruten och trasig så kanske man inte kan bäras andras problem. Inte för många i alla fall, försöker inbilla mig det, kanske för att rädda mig själv. Men att jag än så länge inte valt att gå vidare från tanke till handling när det gäller att försvinna här ifrån beror på dom kanske tyder på den tacksamheten och kärleken jag känner för dom men inte kan visa. Är rätt dålig på att säga hur mycket dom betyder för mig, ska bättra mig. Lovar. Men jag älskar dom obeskrivligt mycket. Den dagen jag får visa dom och bara dom mina barn den längtar jag efter. Få säga till mamma och pappa, ”Titta det här är ert barnbarn” En dag ska jag sätta dom ner, bara vi tre och förklara för dom hur mycket jag älskar dom. Om det är innan eller efter jag har kravlat mig upp över ytan av självhat och den här överhängande känslan att inte vilja leva mer det får vi se. Men en dag ska dom få veta allt. Att utan dom så hade jag jag inte varit här, då hade jag hoppat. Dom räddade mitt liv utan att veta om det.”

Våren 2018
Att visa sig svag och ta hjälp!

Så, jag kunde inte fortsätta så här. Jag kunde inte ta mitt liv, inte just nu i alla fall. Och det skrämde mig. Vad händer nästa gång jag är så här långt ner. Räcker det att stanna kvar för mina föräldrars skull eller skiter jag i dem då och går från ord till handling?  Det som fanns kvar att göra var att prata och ta hjälp. Men hur gör man det när man är uppvuxen och lärd att klara sig själv? Jag väntade ungefär en månad efter de där nätterna på köksgolvet med stenhårda slag i huvudet och en övertygelse att enda utvägen härifrån var självmord innan jag öppnade upp mig. Det värsta och bästa jag någonsin har åstadkommit. Efter en middag hos pappa i bilen hem berättade jag att jag behövde hjälp. Det var skönt, att få visa sig svag för den personen som alltid har fungerat som en kompass för mig. Visa mig svag för honom, vars råd jag lyssnar och följer till värdens ende. Jag berättade om de senaste månadernas tvivel och självmordstankar. Om självhatet och tvivlet under uppväxten. Om komplext över min kropp. Om de skyhöga kraven på mig som jag aldrig kunnat nå upp till hur mycket som jag än har kämpat. För det är något jag förstår nu, efter två år av psykologkontakt och KBT behandling, så är det att kraven som jag haft på mig själv har varit allt annat än sunda.

Jag har alltid varit en människa som har haft höga krav på mig själv och jag har aldrig tyckt att det är något konstigt eller dåligt. Det tycker jag fortfarande inte men det måste finnas en rimlighet. Så länge jag kan minnas så har jag aldrig varit nöjd med någonting. När någon sa, vad duktig du är som spelar i division 1 så sa jag tack men tänkte ”Ja jo men jag spelar inte i Allsvenskan eller är lika bra som mina gamla barndomsvänner Isaac Kiese Thelin eller Kalle Holmberg”. När någon sa grattis till din examen från Örebro Universitet så sa jag tack, men tänkte, ”Ja jo men jag är inte läkare eller advokat”. När någon sa vad häftigt att du driver ditt egna företag 25 år gammal, så tänkte jag ”Ja jo men jag kan inte plocka någon vinst i år.” När man slår ihop detta så var kraven som jag hade på mig själv som 25 åring följande:

  • Du borde spela i Allsvenskan och landslaget i fotboll.  
  • Du borde vara utbildad läkare med toppbetyg.
  • Du borde kunna ta ut vinst ur ditt egna företag.

Allt annat än detta var ett misslyckande i min värld. Nu med några års distans så ser även jag orimligheten i detta. Men jag förstår även att om jag hade uppnått detta så hade troligtvis ribban bara flyttats högre och högre upp. En match mot mig själv, som jag troligtvis aldrig kunnat vinna.

Men om jag ska gå tillbaka till det faktiska händelsebeloppet, så efter jag pratat och gråtit ikapp med min pappa till halv tre på natten i bilen så ringde jag min mamma dagen efter. Ett samtal kantat av gråt, historier från barndomen och samtal om nutiden. Ett samtal som jag verkligen inte ville ringa. En mamma är alltid en mamma och min mamma är den sortens mamma som tar alla dina problem på sina egna axlar. En sådan mamma som vill linda in mig i bomull och skydda mig från alla svårigheter i värden. En mamma som inte förstår att det inte fungerar så, även hur mycket hon än försöker. Jag förklarade situationen och att jag behövde hjälp, professionell hjälp, för att klara det här så hon stod givakt och förklarade att både hon och pappa skulle hjälpa till med allt de kunde.

Ungefär två månader senare, efter dialogen med mina föräldrar vilken väg som var bäst för mig att ta, så valde jag att ta kontakt med min vårdcentral här i Örebro. Det tog 30 minuter efter jag hade beskrivit min situation innan de återkom i ett vändande mejl och sa att jag hade en tid hos en kurator två dagar senare. Kuratorn hette Inger. Namnet ekade i huvudet på mig.  Tankarna  var ungefär i stil med: jag orkar inte prata med en gammal kärring som ska berätta hur jag ska tänka och känna. Fem minuter in i samtalet grät jag och öppnade upp mig. Tant Ingrid var grym. I cirka fyra månader gick jag hos henne, varje torsdag klockan 13.00. Vi pratade om min nuvarande situation, hon ville veta mer om sjuåriga Anton och vad som hade format mig till den jag var idag. Jag började äta antidepressiva tabletter som var något jag ville testa, men hon ordinerade mig även att kontakta ätstörningsenheten i Örebro. Något som jag där och då tyckte var otroligt onödigt och idiotiskt. För varje nytt steg kändes verkligen idiotiskt. Visst, jag är sjuk och nu har jag tagit hjälp men jag behöver ju inte ytterligare hjälp. Det var hela tiden känslan att ”ni behöver väl inte överdriva hur mycket hjälp jag behöver”. Men Inger stod på sig och tjatade tills att jag ringde till ätstörningsenheten och sa att jag behövde hjälp och komma på en första träff. Det tog veckor innan jag kunde samla den kraft jag behövde för att ringa. När jag väl ringde så fick jag ett extremt oprofessionellt och ignorant bemötande. Blev direkt ifrågasatt och tillsagd att äta fem mål om dagen, att det var viktigt att jag åt mina mellanmål. Jag svarade att jag hade testat att äta mina mellanmål men ändå mått dåligt under närmare 20 år. Testa en gång till och återkom om en månad, var svaret jag fick. Jag gick tillbaka till Inger och hon var inte förvånad. Det är många som behöver hjälp och man måste tjata sig till hjälp, sade hon. En tid gick och jag åt mina mellanmål men mitt mående blev inte bättre. Jag ringde då igen och fick komma på ett bedömningssamtal. Efter ett par samtal och hundratals frågor i olika formulär fick jag diagnosen depression och att jag samtidigt led av en ätstörning, bulimi. Mina värden och skattningar skilde sig mycket från genomsnittet.  I min journal går det att läsa;

Patientens skattningar ligger lägre än normalgrupp vad gäller positiva variabler som acceptans. Skattningar ligger högre än normalgrupp vad gäller negativa variabler som klander.

CPRS:
Depression=13,5 p (klinisk gräns=9)
Ångest=11,5 p (klinisk gräns=9)
Tvång=11 p (klinisk gräns=8)
(CPRS är en patientsjälvskattningsskala, man genomför en ”Psykiatrisk egenbedömning”)

CIA=37 p (klinisk gräns=16)
(Formuläret CIA beskriver din egen upplevelse av hur ätstörningen begränsar dig i vardagen. Man kan beskriva det som ett mått på ätstörningens inverkan i ditt liv och hur stor del den upptar av annat, exempelvis koncentration, måltider med andra, arbete/skola med mera)

Jag fick välja om jag ville göra min KBT-behandling i grupp eller enskilt. Det var ett enkelt val för mig som fram till den här punkten haft så svårt att prata om mina problem. Det blev en behandling enskilt. Samma dag som jag fick mina diagnoser hade vi derby hemma som vi behövde vinna för att haka på topplagen och slippa bli indragna i bottenstriden. Så två timmar efter samtalet där jag blev diagnostiserad med en depression och bulimi så var det samling. Vi vann och jag gjorde en assist till 4-1 målet. Men det var inte mycket glädje för derbyvinsten, mer en tomhet och tankarna: jag är deprimerad och har en ätstörning.

Ett par månader senare påbörjade jag min behandling hos Hanna på ätstörningsenheten i Örebro. Vi gjorde matscheman, jag fick hemläxor och hon gav mig verktyg att förstå varför jag kände som jag kände. Hon: otroligt professionell och duktig, och jag: extremt motiverad ena torsdagen för att vara totalt nedstämd och frånvarande torsdagen efteråt. Hon förklarade vikten av att acceptera att jag faktiskt var sjuk och samtidigt att vara öppen och våga prata om mina problem och här någonstans började jag faktiskt öppna upp mig lite mer. Jag berättade för en av mina chefer och mina närmsta kollegor som var extremt välvillig att hjälpa till. Så istället för att ljuga och säga att jag skulle till tandläkaren ena torsdagen och kiropraktorn nästa gång så sa jag som det var. Det var en väldig lättnad. Även mina närmsta vänner fick veta mer och mer, även om det till en börja var i väldigt små doser. 

2019

Gå ut i media

Ungefär här någonstans i tiden, hösten 2019, så bestämde jag mig att jag ville gå ut och berätta min historia offentligt. Jag hade redan haft den tanken när jag satt på mitt egna köksgolv och inte ville leva mer att om jag någonsin kom upp från det här avgrundsdjupa hålet så skulle jag berätta om det. För även om jag inte är en idrottare på yttersta elitnivå med en enorm plattform, så är jag fortfarande en idrottare som eventuellt kan hjälpa till att bryta stigmatiseringen runt psykisk ohälsa kopplat till idrott. Men främst var det av egoistiska skäl. För jag hade märkt hur skönt det var att få prata om sina problem. Jag fick kontakt med Elena Lövholm på Nerikes Allahanda som jag hade en bra kontakt och ett uppbyggt förtroende för efter att hon har bevakat idrotten i Örebro under några års tid. Hon var öppen och intresserad och tyckte att sådana här historier måste lyftas fram, oavsett om det är en idrottare på yttersta nationell eller internationell nivå. Vi gjorde en intervju som senare publicerades 23 november 2019.

Jag var inte riktigt beredd på att jag skulle pryda förstasidan i Nerikes Allehanda och jag var då glad att jag hade ringt mor-och farföräldrar innan och berättat att artikeln skulle komma ut. Annars hade dem nog satt morgonkaffet i halsen. Artikeln tog fart och hela dagen vibrerade telefonen med samtal och sms. Många ville tacka för att jag hade varit stark nog att öppna upp mig, andra ville be om ursäkt för att de aldrig sett att jag har mått dåligt. Flera journalister på bland annat Expressen och Aftonbladet retweetade och delade på sociala medier. Tydligt var det i alla fall att vi behöver prata mer om psykisk ohälsa inom idrotten. Min gode vän Laurence Bell, som dessutom är en väldigt duktig skribent, frågade ett par månader senare om han fick skriva en ny artikel med målet att publicera den hos fifpro.org, världens största spelarförening inom fotbollen. Jag skrattade och sa mest på skämt ja. Tänkte att vi kunde göra ett försök men att de inte skulle vara intresserad av en halvprofessionell två plus  spelare i Sveriges tredje högsta liga. Jag fick dock motsatsen bevisad. Den 20 april publicerade de texten; ”Anton Olsson’s story: We Need To Talk About Mental Health In Football”. En lätt surrealistisk känsla infann sig när jag såg att jag var på samma sida som Giorgio Chiellini och Vincent Kompany. Sedan ringde Don Riddel på CNN för att få en kommentar om psykisk ohälsa kopplat till idrott. Helgen efter ringde Karlslunds IF FK klubbchef Andreas Levi mig och sa att någon som pratade engelska ville ha mina kontaktuppgifter för att göra ytterligare en intervju med mig. Det var Karen Crouse på The New York Times som tidigare har intervjuat och pratat med Michael Phelps och andra storheter inom amerikansk idrott. Samtidigt som detta är och var helt otroligt på ett sätt att få de möjligheterna och prata i några av värdens största tidningar och nyhetsplattformar , så visar det också hur stigmatiserat och lite vi pratar om psykisk ohälsa, ätstörningar med mera inom idrotten. Återigen, att en halv professionell idrottare i Sverige går ut med han lider av psykisk ohälsa ska inte bli en intervju som internationell media gör en nyhet av.

Nutid & framtid

Under våren 2020 valde jag, på grund av att jag inte orkade pressa mig psykiskt eller fysiskt mer, att avsluta mitt egna fotbollsspelande. Jag finns fortfarande kvar inom fotbollen som assisterande tränare i Karlslunds IF FK. Jag har avslutat min KBT-behandling hos ätstörningsenheten.

Har jag lättare att förstå varför jag mår dåligt i perioder? Ja.
Har jag verktyg som kan få mig att må bättre? Ja.
Har jag kunskap om vad jag ska göra när jag går ner mig? Ja.
Använder jag alltid min kunskap och verktyg för att rycka upp mig själv ur en depression eller svacka? Nej
Är jag frisk idag? Nej.
Kommer jag någonsin bli helt frisk? Jag vet faktiskt inte.

För att det är det som är lite grejen med psykisk ohälsa. En stukad fotled kan du med all säkerhet bli 100 % återställd från. När det gäller psykisk ohälsa så vet vi inte det. Det är vanligt att man får äta antidepressiva tabletter och/eller gå hos en psykolog större delar av ens liv. Vissa blir helt friska, andra inte. Men att det är många som lider av det kan vi vara säkra på. Att det är stigmatiserat och att vi pratar för lite om det inom idrotten är vi nog alla rörande överens om. Att berätta delar av min historia och starta Utami är mitt sätt att belysa och förändra synen på psykisk ohälsa inom idrotten. Du är inte dålig för att du behöver hjälp. Du är inte svag om du berättar det för någon. Du är absolut inte svag eller dålig om du söker hjälp. Det var det absolut modigaste jag någonsin har gjort och det som jag är mest stolt över. Tillsammans kan vi faktiskt förändra saker. Men då måste vi våga prata och skapa utrymme för människor att berätta om sina problem. 

Ta hand om er. 

Anton Olsson
Örebro 2020-07-29

Translate »