Psykisk ohälsa
Inom Idrotten

 

Inom idrotten, så undersöks och behandlas aktivas kroppar dagligen. Lag eller enskilda atleter har ofta massörer,sjukgymnaster tillgängliga dagligen. Man gör självskattningar innan och efter varje träningspass. Ledare periodiserar varje träning så att varje individ ska ligga på precis rätt belastning. Kroppen ses som ett redskap som man måste hålla frisk och skadefri. Men diskussionen och uppmärksamheten som psykisk ohälsa och den psykiska funktionsförmågan kopplat till idrotten är väldigt liten. Detta trots att vi faktiskt vet att det är liknade siffror inom idrotten som samhället i stort när det kommer till hur många procent som har upplevt psykisk ohälsa. 

Grundantagandet har varit att elitidrottare är mentalt osårbara och tuffa vinnarskallar. Traditionellt har därför idrottspsykologin arbetat med att förbättra en normal prestationsförmåga till en optimal nivå med hjälp av olika former av idrottspsykologisk färdighetsträning – i folkmun kallad mental träning. Men synen på den psykiska hälsan inom elitidrotten har successivt förändrats och nyanserats. En svensk studie visar dessutom att cirka 30 procent av våra nu aktiva elitidrottare någon gång under sin karriär har drabbats av psykisk ohälsa (siffror från 2016).

Elitidrotten omfattar uppenbarligen både ljusa och mörka stunder – precis som livet i största allmänhet. Den fullständiga och omedelbara glädjen respektive besvikelsen i samband med framgångsrika eller misslyckade prestationer syns tydligt. Det också lätt att förstå att idrottsliga motgångar av olika slag innebär en mental påfrestning.

Men även den idrottsliga framgången kan ha en baksida som inte är synlig för betraktaren. Detta beskrivs i regel inte av idrottare förrän efter det att karriären avslutats – först då är det okej att blotta sin psykiska sårbarhet. Men var går egentligen gränsen mellan vardagliga och naturligt övergående psykiska besvär samt psykisk ohälsa som bör behandlas? Hur definieras den, och hur omfattande är den inom elitidrotten? Psykisk ohälsa är en bred definition. Psykiska problem, nedsatt psykisk hälsa och psykisk sjukdom är några av de begrepp som återfinns i litteraturen. Psykisk sjukdom används mest inom psykiatrin för att beskriva de tillstånd som uppfyller en klinisk diagnos.

Elitidrottare ställs inför unika utmaningar. Sambandet mellan att utöva idrott på elitnivå och psykisk hälsa har undersökts i relativt liten utsträckning. Men ett fåtal studier indikerar att omfattningen av psykisk ohälsa bland elitidrottare är jämförbar med normalbefolkningen. En undersökning baserad på 2 067 franska elitidrottare visade att de hade samma eller något högre risk.2 I Australien framkom att 47 procent av 224 undersökta elitidrottare rapporterade någon form av symtom på psykisk ohälsa.

Den internationella spelarföreningen inom professionell fotboll, International Federation of Professional Footballers, har undersökt psykisk ohälsa bland aktiva och före detta fotbollsspelare. I två nya studier framkommer att 38 procent av nu aktiva och 35 procent av före detta spelare upplevt symtom kopplat till ångest eller depression. Det fanns dessutom ett tydligt samband mellan symtom på psykisk ohälsa och skador, närliggande livshändelser och att känna missnöje med sin idrottskarriär.

Preliminära resultat från en svensk enkätundersökning visar att drygt 30 procent av svenska elitidrottare har upplevt psykisk ohälsa.6 Alla deltagarna representerade svenska landslag i sina respektive idrotter. Frågan som ställdes var om de någon gång mått så psykiskt dåligt att de upplevt en funktionsnedsättning inom sin idrott och i sitt vanliga liv under en tidsperiod av två veckor eller längre. Fler kvinnliga elitidrottare svarade ja på frågan (38 procent) jämfört med de manliga elitidrottarna (20 procent). Bland de symtom som rapporterades var depressiva symtom vanligast, följt av symtom på ångest och stressrelaterad ohälsa/överträning. Dessa fynd överensstämmer mycket väl med de resultaten som rapporterats från International Federation of Professional Footballers.

Mer komplicerat i idrotten

Mer än 30 procent av unga elitidrottare rapporterar att de har upplevt minst ett överträningssyndrom, vilket omfattar en nedsatt prestationsförmåga, utmattning samt nedstämdhet. Kända riskfaktorer för psykisk ohälsa är en stark idrottsidentitet, perfektionism, låg självkänsla, skador samt ofrivilliga karriärsavslut.

Den psykiska ohälsan i samhället har främst ökat i det åldersspann där flest elitidrottare befinner sig. I undersökningarna av levnadsförhållanden (ULF) presenteras data från år 2010-2011. I åldersgruppen 16-24 år uppger 32 procent av kvinnorna och 14 procent av männen att de har besvär av ängslan, oro eller ångest.10 Bland svenska yrkesaktiva i åldern 20-29 år har det även skett en kraftig ökning i nedsatt arbetsförmåga till följd av psykiatriska diagnoser.

Vi summerar och konstaterar att det finns indikationer på att den psykiska hälsan påfrestas, utmanas och kan förvärras inom elitidrottsmiljön. Det är därför en viktig uppgift att kartlägga förekomsten av psykisk ohälsa samt potentiella riskfaktorer. Det saknas också forskning för att identifiera faktorer som kan skydda och främja den psykiska hälsan bland elitidrottare.

Normer står i vägen

Psykisk ohälsa är kopplat till ett stigma i samhället. Stigman som gäller psykisk ohälsa är dessutom större i miljöer med en starkt utpräglad maskulin norm, som exempelvis elitidrotten eller militären. Inom elitidrotten har det länge funnits en bild av den mentalt tuffa och osårbara idrottaren. Den bilden stämmer inte särskilt väl överens med symtom som ångest, rädsla eller depression.

Inom idrotten är det ofta mer legitimt att ta hjälp av en idrottspsykologisk rådgivare med fokus på prestationsförbättring än att ta hjälp av en legitimerad psykolog eller psykiatriker för klinisk problematik. Det finns därför en oro för att idrottare med psykisk ohälsa riskerar att välja ett sämre behandlingsalternativ. En konsekvens av detta är att de inte alltid når den evidensbaserade vård som finns tillgänglig.

När elitidrottare med psykisk ohälsa själva får frågan varför de inte sökt hjälp anger de stigmatiseringen som det största hindret.12 Detta är ett problem i sig eftersom tidig upptäckt och behandling ger bättre prognos. Det finns även bra stöd för till exempel psykoterapeutisk behandling av flera av de vanliga folksjukdomarna inom psykisk ohälsa, som ångest och depression.

Att försöka vara ”ensam och stark” och därmed undvika att söka hjälp kan i dessa sammanhang snarare betraktas som ett tecken på svaghet, vilket även innebär en ökad risk och sårbarhet. Elitidrottens värderingskultur svämmar över av etablerade utryck som till exempel ”make it or break it” och ”no pain – no gain”. Det krävs därför en stor portion med mod för att blotta sin egen sårbarhet, sitt lidande och sina psykologiska besvär och för att be om hjälp.

En av elitidrottens viktigaste utmaningar framöver är att skapa ett klimat där det är lika naturligt att tala om nedstämdhet och ångest och söka professionell vård som att få hjälp med ett trasigt korsband eller en ansträngningsutlöst astma. Forskning har visat att det finns flera faktorer som underlättar för elitidrottare att söka hjälp och vård när de mår dåligt. De viktigaste är ett positivt bemötande och uppmuntran, en redan etablerad relation med en professionell behandlare samt positiva erfarenheter av att få hjälp. Idrottare har även lyft fram att en stödjande attityd hos tränare och ledare har en avgörande betydelse.

Texten ovan är delar från Cecilia Åkesdotter  & Göran Kenttä forskningsrapport. Rapporten finns i sin helhet under publikationer! 

Ätstörningar inom idrotten

Ätstörningar är upp till tio gånger mer vanliga inom idrotten än vad de är i normalpopulationen. Ett skäl till det kan vara att idrottare först och främst har samma risk som alla andra i normalpopulationen men sen, utöver det, också en ökad risk som är specifik för den idrott som utövas. Ätstörningar utvecklas ofta under tonårstiden, en tid då de flesta ungdomar är extra känsliga för påverkan utifrån samtidigt som det händer mycket i kroppen. Idrott och träning ska trots detta inte betraktas som en orsak till att störda ätbeteenden utvecklas utan snarare som att idrottare har ytterligare en riskfaktor jämfört med personer som inte idrottar. Risken att utveckla en ätstörning är större om man också elitidrottar.

Riskfaktorer & beteenden - Att hålla utkik efter!

Viktförändring (viktökning och viktminskning) och upplevd press att äta mindre

  • Bantningsbeteenden – d.v.s. förändrat och minskat energiintag i syfte att gå ner i vikt. Bantning är en av de största riskfaktorerna för utveckling av störda ätbeteenden. Exempel på bantningsbeteenden kan vara ovilja att äta tillsammans med andra, förändrade matvanor,d.v.s. att livsmedel utesluts (t.ex. pasta, bröd, potatis) eller “dieter” följs, ökad träning i syfte att kompensera för det man ätit och i vissa fall självframkallade kräkningar eller användande av laxermedel.
    • Upplevd press från tränare att gå ner i vikt. Träningsbeteenden som kan missförstås som önskvärda

Träningsbeteenden som kan missförstås som önskvärda.

  •  Mycket intensiv träning, perfektionism i träning och kostvanor, strävan efter excellens (ofta trots skador, sjukdom, smärta eller trötthet). Dessa beteenden liknar ytligt önskvärda beteenden hos idrottare som är passionerade och fokuserade på sin träning. Exempel på sådana beteenden kan vara att idrottaren
    tränar mer än vad som planerats av t.ex. tränare, inte räknar all träning som träning, inte återhämtar sig efter träning. Humörförändring som irritation kan förekomma och idrottaren kan även vara orolig och ångestfylld.

Idrottsspecifik träning från tidig ålder.

  • Särskilt om det handlar om en idrott där det finns viktfokus och viktklasser.
  • Idrotten kanske inte visar sig vara den optimala efter att kroppen förändrats under puberteten.
  •  Prestationsnivån kanske saktar ner eller sänks till följd av att idrottaren går in i puberteten. Detta behöver inte bli ett långsiktigt problem
    prestationsmässigt – men kan vara en riskfaktor
    för bantningsbeteenden, som i sin tur är en stark
    riskfaktor för störda ätbeteenden.

Stressande livshändelser & skador

  • Längre sjukdomar och skador som medför
    begränsad möjlighet till träning och tävling.
  •  Möjlig viktuppgång till följd av förändrade
    träningsvanor.

Tränarbeteenden 

  • Kommentarer om vikt, kropp och figur.
  • Uppmaning om viktförändring

Idrottsspecifika riktlinjer

  • Höga krav på uthållighet.
  •  Höga krav på vikt och utseende.
  • Tävlingskläder som exponerar mycket av kroppen.

Kroppsideal 

  • Önskan om en ”perfekt kropp”, där målbilden ofta är långt ifrån en funktionellt optimal kropp.
  •  I de idrotter där mycket låg vikt är det normala kan en person med normal vikt vara den som sticker ut – medan en person med ätstörningar
    passerar obemärkt förbi.

Texten ovan är delar från Klara Edlund, leg. psykolog, leg. psykoterapeut och docent i psykologi forskningsrapport. Rapporten finns i sin helhet under publikationer! 

Translate »